Människan vs. naturen

Vädrets och naturens makt är så mycket större än människan. Naturen är det enda människan inte rår på, förutom när det gäller att förstöra den. För om det är någonting människan kan så är det att förstöra, att riva och rasera. Att hugga och gräva för att helt enligt sina egna egoistiska behov kunna skapa saker, saker som vi egentligen inte har något behov av för vår överlevnad.

Männsikan säger att det endast ska finnas ett visst antal av ett djur och så avlar vi sönder andra, detta också på grund av egoism. Vargen är ett omdebatterat djur, hur många vargar ska egentligen få finnas och när ska man bedriva skyddsjakt? Skyddsjakt är ju ett intressant ord i sammanhanget eftersom det är människan och hennes behov vi skyddar. Knappast vargens, vilken endast lever på sin instinkt och inte har haft turen, eller oturen att utvecklats som människan. Männsikan ser sig som gudar med rätt att bestämma inte bara över vissa landbitar men också över såväl djurliv som andra männsikor innom detta område. En del har tagit sitt förnuft tillfånga och vill ta tillvara på naturen, att djurarter ska få växa och klara sig utan människans inblandningn men det är svårt. Svårt för att människor alltid kommer se sig som mycket högre stående varelser än alla andra på vår planet. Svårt därför att människan sakta men säkert förstör hela den värld vi lever i.
Och svårt därför att det finns alldeles för många människor med olika åsikter vilket säkerligen skulle leda till konflikter och krig. Det är svårt att försöka rädda djuren och naturen men jag hoppas att fler vill försöka.

grubbel...

Som jag kanske nämnt tidigare är jag en person som grubblar, jag tänker, funderar, vrider och vänder på saker tills jag till slut inte vet varken ut eller in.
Jag har tittat på Sommarpratarna på SVT, ett mycket intressant program där kända människor som sommarpratat i Sveriges Radio träffas, äter lunch tillsammans, lyssnar på delar av varnadras sommarprat och sedan samtalarom detta eller annat som kommer upp genom sommarpraten.
Ikväll talades det en del om döden, och livet naturligtvis. Men jag fastnade för döden.
Samtidigt som jag fruktar döden känner jag en fashination inför densamma.
Döden är definitiv, döden är det enda vi kan vara säkra på här i livet.
Vi lever, vi andas, men förr eller senare kommer vi alla att dö.
Vad som väntar på andra sidan, eller inte väntar blir vi alla varse.
Finns det en hemmel och hur ser den i sådana fall ut?
Och om det finns en himmel finns det då också ett helvete?
Finns det någon rättvisa efter detta liv?
Rättvisa är någonting denna värld saknar så kommer det i slutändan jämna ut sig?
Varför ska vissa ha mer och andra mindre?
Varför ska vissa lida av hunger och nöd medan andra obefläckade av livets svårigheter glider fram?
Det finns så många frågor som inte har några svar.
Kanske är det just på grund av alla dessa frågor som religionen uppfanns.
Religion är någonting påhittat, en saga, en myt som vuxit till onormala proportioner.
Jag tror också, definitionen av min tro är svår att beskriva men jag tror.
Jag tror och jag känner.
Tro på det som gör dig stark men som inte kan skada andra.
Tro på det som får dig att må bra utan att andra ska lida för ditt välmående.
Tro på det som är gott, både för dig och dina medmänniskor.
Tro på kärlek, på att älska utan förpliktelse och skam.
Tro på livet och det som gör det värt att leva.
Tro på din egen förmåga och försök se andras styrkor.
Jag tror och jag vill att du tror med mig! 
   

det är vår men...

Jag vet att det är vår men jag hittade en mapp med vinterbilder jag tagit med min förra telefon (Sony Ericsson w660i). Mycket fina bilder hittade jag och detta är  ett axplock.

Detta är vintern när den är som bäst!

Frosten biter sig fast i träd och mark

Vintern när den är som vackrast

På promenad genom stan....

Skridskoåkning på sjön

Ludvika gammelgård i vinterskrud

Solen är på väg upp...

En frusen själ

Min själ är trött,
mitt sinne och min hjärna orkar inte mer.
Jag behöver vila, inte för att kroppen måste,
men för min själ.
Jag vill vara på en plats där inga måsten finns,
en plats utan tider att passa,
räkningar att betala och personer att träffa.
Ju mer jag tänker på allt jag måste
desto mindre gör jag.
All min lust,
min ork,
min inspiration
försvinner.
Den dunstar bort,
likt dimman en fuktig morgon
när solen sakta värmer landskapet.
Skillnaden är bara att min dimma fryser till is.
Faller till marken
krossas,
i tusen små kristaller.
Det finns ingen sol
bara en lång
kall
vinter.
Årstiderna inom mig har utsatts för miljöförstöring.
Dom är inte pålitliga,
inte som förr.
Ena dagen skiner solen.
Själen plockar av sig sina tyngande lager,
lapar i sig av solljuset.
Plötsligt drar en kall vind förbi
det blir kallt igen
själen återgår till sitt frusna tillstånd.
Det kanske är dags för en sanering,
bor med alla orenheter,
allt som lortar ner och förstör.
Kanske
förhoppningsvis
är det inte för sent.
Det kanske går
rädda en frusen själ
som sakta smälter bort
i koldioxidens giftiga gaser....

Knoppar som brister

Våren gör sitt årliga intåg, trots detta kan man aldrig vara säker på att vintern inte är helt borta än. Det är fortfarande kallt på nätterna och det finns en överhängande risk för snöfall inom den närmsta veckan. Samtidigt som jag längtar efter sol, värme, knoppar som brister så är det ändå någonting som gör ont för "Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår längtan bindas i det frusna bitterbleka?"


Ja, varför? Kanske därför att tiden går så fort, den rusar fram utan hänsyn för varken växt eller människa. Den fullkomligt vältrar sig fram över allt det som är jag, det som var jag och det jag kommer att bli. Tiden är, samtidigt som den inte är. Den är en uppfinning vilken jag ibland älskar, ibland hatar. Allt styrs av tid, i vilket förhållande några visare på en klocka står. Bing, bong, bing, bong. Så har ytterligare ett år gott, ytterligare dagar och timmar som passerat har lämnat oss, osynliga och ej återvinningsbara. Tid är ingenting du får tillbaka, du kan inte stoppa den i en kontainer och hoppas att det blir någonting bättre av den än det som varit. Kanske är det bara så att man måste inse att tiden ständigt är. Jag har sagt det förut och säger det igen, kanske bara för att påminna mig själv om att jag bör ta vara på den tid som är medan den är min att brukas.


Ticka på tills nästa gång!

Vinden vänder

I en småstad, i en lägenhet på 19 kvadrat, i en sliten soffa från -95 sitter jag. Nyduschad med fuktigt hår och kliande skin sitter en 24-åring som funderar över sin  existens och tillvaron i största allmänhet. Denna årstid har en förmåga att torka ut mig, såväl utvändigt som invändigt. Våren väntar på att få göra sin entré samtidigt som vintern försöker behålla sitt grepp och i slagsmålet och virrvarret  som uppstår mellan de båda sitter jag. Det kliar i huden och det kliar i själen, jag vill bryta mig loss, jag vill se solen, få fräknar på näsan och ta på mig en kjol utan att förfrysa benen. Jag vill riva ner tapeterna i lägenheten och kasta tallrikar genom fönstret. Jag gör det inte, men det kliar i fingrarna, efter något nytt, något annat, något som inte är det här. En dag kommer vinden att vända, en dag är det min tur, en dag ska jag få testa mina vingar i det som kallas verkligheten. En dag, kanske inte idag, kanske inte imorgon, men en dag måste vinden vända och då ska jag vara redo!

När är man vuxen?

Hur vet man egentligen när man är vuxen? Det finns olika definitioner av ordet och de flesta har att göra med myndighetsåler eller ålder rent generellt. Men bara för att jag fyller år för 18 gången i mitt liv innebär det väl inte att jag är vuxen? Att vara vuxen handlar enligt mig mer om hur man beter sig och vilket ansvar man tar för sig själv och sitt liv. Jag tycker att definiera ordet vuxen är relativt komplicerat, för vuxenheten i sig är komplicerad. När jag var liten ville jag, kanske som de flesta andra, bli vuxen, eller i alla fall äldre. Men det jag var ute efter var ju inte det jag upplever idag som vuxen. Det jag ville när jag var yngre var ju friheten, friheten att själv få bestämma över vad man ska äta, göra, hur länge man får vara uppe. Helt enkelt slippa en himla massa ramar och regler. Att själv få bestämma vad jag vill se på tv och vilken tid på dygnet jag får se på det. Det man däremot inte tänkte sig var det ansvar som tillkommer när man blir vuxen. För det är en himla massa ansvar och saker som man ju faktiskt måste göra. Även om ordet måste är ett av de jag avskyr mest så ser verkligheten ut så att man måste en massa saker. Man måste jobba för att kunna handla mat och betala hyran. Man måste tvätta sina kläder om man inte vill gå skitig. Man måste måste och måste. Att bli vuxen handlar inte om att fylla en viss ålder, det handlar inte om att sluta leka eller sluta med det man gjorde innan. Det som händer är ju att det tillkommer en massa saker man måste göra, fixa och ta hand om. Att vara vuxen är ju faktiskt att vara som man alltid har varit men att det tillkommer en massa ansvar. Sedan finns det människor som aldrig blir vuxna, människor som alltid låter andra människor ta hand om en, som struntar i att jobba, som aldrig ta ansvar. Inget ansvar över sin egen livssituation och ingen ansvar  om omvärlden. Men i allt detta ansvar finns ju också mycket glädje, det finns ju den där friheten jag drömde om som barn och även om jag ibland önskar att jag inte var vuxen tror jag inte att jag skulle vilja göra resan igen. Nu har jag bara resten av mitt liv framför mig, och det är inte helt fel!

En bugg i systemet...

Jag har satt mig och varvat ner efter 1.5 timme på buggkurs tillsammans med min go´a pojkvän. Idag var tredje gången på kurs och det börjar bli riktigt roligt för nu blir det mer snurrar och mindre grundsteg. Att börja dansa är någonting jag verkligen rekommenderar alla, det är fantastiskt! Att dansa gör mig glad, pigg och avslappnad. Många spänningar i kroppen släpper och man får en stund där man inte behöver tänka på annat än var man har kroppen och att man har kul. Jag tycker att dans är ett fantastiskt medium för att få motion, få träffa människor, få skratta och njuta av att vara i stunden. Jag säger bara dansa, dansa, dansa!! Jag ska dansa och önskar att alla människor dansar. Jag tror att om människor dansar, umgås och skrattar tillsammans så kommer ondskan i denna värld att försvinna. Att känna samhörighet och glädje tillsammans med andra gör att man blir lyckligare och ser på saker på ett annorlunda sätt. Man tänker färre negativa tankar och kanske, kanske blir denna värld lite vackrare, lite lyckligare och en lite trevligare plats att leva i. Så ut och dansa, alla är vi nybörjare i början men glädjen finns där redan från start. Ut och sväng era lurviga (eller rakade) så kanske du också får känna samma glädje som jag!

Till nästa gång: dansa som om ingen ser!

Rätten till barn (?)

Att skaffa barn är någonting som de flesta människor tar för givet. Det klart att man ska ha barn. Men är det verkligen så självklart? En del kan inte själva få barn och gör allt i sin makt för att skaffa barn.

Jag lider med dem, det kan inte vara enkelt, men varför tar vi detta baranafödande för givet?

Om man bortser från den biologiska instinkten vi har att föröka oss för att säkra artens fortlevnad, varför skaffar vi då barn?

Människan är en art som ganska snart har förstört planeten och som dessutom är på god väg att överbefolka den så frågan är ju om vi måste skaffa så många barn, självklart måste det födas barn, just för artens överlevnad men en del skaffar ett eller två medan andra skaffar ett helt fotbolls lag. Människan har av någon outgrundlig anledning berikats med en hjärna som kan tänka på ett sätt vitt skiljt från de flesta djur och som har ett intellekt som inte liknar någonting annat i naturen. Varför väljer vi då att förstöra för oss själva, för andra och resten av planeten? Jo, vi är egoistiska och självcentrerade. Det är också på grund av detta som vi skaffar barn. Inte skaffar någon ett barn för barnets skull med allt vad det innebär att vara en människa på gott och ont. Rätta mig om jag har fel men jag tror inte någon som tar beslutet att försöka få barn har resonerat som så att "det här barnet kommer att växa upp och må bra, aldrig må skit och aldrig behöva lida." Jag menar inte att man ska tänka på allt hemsk heller för då skulle vi snart dö ut.

Jag har tänkt alltför mycket på detta och några av frågorna jag ställt mig är följande:

Vilken rätt har jag att föda en människa in i denna världen som själv inte valt det?

Vilken rätt har jag att bestämma att en människa ska födas in i en värld av krig, orättvisor, hat, mobbing, miljöförstöring, global uppvärmning, extremister, bilar, alkoholister, avgaser, droger speciellt alkohol, allergier, sjukdomar för att inte tala om psykiska sjukdomar, smärta, magont, misstänksamhet och skoskav?

Det finns så mycket i denna värld som jag inte tycker om och som orsakar så mycket lidande för människor, djur och hela planeten, vilken rätt har jag då att föda någon som kanske blir en av alla dessa människor som lider?

Vilken rätt har jag att föda någon som själv kanske kommer att orsaka lidande

Vilken rätt har jag att befolka denna värld och detta land med ytterligare en mun som ska mättas och lungor som ska syresättas?

Frågan handlar om min och andras rätt till att bestämma över liv, inte bara mitt utan andras liv, svaret är att jag har all rätt i världen, tyvärr. Tyvärr därför att alla kanske inte borde skaffa barn och tyvärr därför att människor skaffar barn av helt egoistiska anledningar och tänker inte på vad som är bra för barnet.

Med barn kommer ansvar, är du redo för det ansvaret? Kan du svara ditt barn när det undrar varför vi förstör vår jord eller varför andra barn är elaka mot det? Kan och vill du ta på dig ansvaret kanske du är redo...

Ärlighet

Ärlighet varar längst (!?)

Det är så man säger och ändå ljuger människor för varandra dagarna i ända. Jag påstår inte på något sätt att jag är ett dugg bättre. Jag tycker att det kan vara skönt att dra till med en liten vit lögn ibland. Dessa små vita lögner kan vara ganska sköna att ta till, bara för att underlätta liksom. För vad skulle det tjäna till om jag verkligen talade om för alla människor vad jag känner och tänker hela tiden? För att underlätta för andra och för sig själv så drar man till med en lögn emellanåt.

Tänk dig detta om du möter någon på stan du inte sett på länge:

"Nejmen hej! Hur är det med dig?"

"Jo, jag har halsbränna, ont i magen och ett arbete som jag borde skicka in men som inte är färdigt vilket ger mig ångest och ännu mera halsbränna, själv' då?"

Inte så roligt kanske, nej de flesta svarar att "jo tack det är bra" eller "huvudet upp och fötterna ner". För även om man egentligen har lust att vara brutalt ärligt så tjänar det väl ingenting till att berätta för människor man sällan träffar att man mår skit. Dessutom verkar människan (den som jag känner till i alla fall) inte vilja belasta andra med sina bekymmer oavsett om man känner för att prata om det eller ej. Att vara ärlig verkar vara sammankopplat med att man belastar andra människor. Att kanske tala om att "jag mår faktiskt inte så bra" istället för att säga att allt är kanon kanske vore skönt både för dig som säger det men också till den du säger det. Jag kan tycka att det är skönt att få höra att alla inte är så duktiga och glada dagarna igenom. Dom är som mig, dom lider som mig och dom ljuger som mig, vissa mer och andra mindre.

En kategori lögnare är intressanta, de personer man träffar på som säger "ååh, vad kul å se dig, vi måste träffas och hitta på någonting" fast dom egentligen menar "jaha, där var du och här är jag, jag har ingen lust och prata varken nu eller sen så jag ska skynda mig härifrån så fort jag kan". Varför inte bara säga hej och vandra vidare istället för att dra till med något som verkligen dryper av lögn och som är lätt att genomskåda?

Svar någon?

Jag tycker som sagt att det kan vara helt ok med en liten lögn ibland men sedan finns det människor som ljuger så mycket att man knappt vet om dom överhuvudtaget talar sanning. Och det är faktiskt svårt att säga vad som är sanning och vad som är lögn för de ljuger så övertygade att de tror sig själva. Jag vet inte om det går att få dem att sluta, kanske lever de i förnekelse eller så kan de bara inte sluta. Oavsett vilket så är det obehagligt, sanningen brukar krypa fram och då blir allt bara värre.

Ljug med måtta eller helst inte alls!

Tid

Vad är egentligen tid? Tid är någonting flyktigt, någonting man inte kan ta på. Tid är någonting som ständigt finns närvarande men samtidigt så långt bort. Man hör dagligen människor påpeka att de "inte har tid" med det ena eller det andra. Tid finns det obegränsat med men samtidigt är det flyktigt och den försvinner sekund efter sekund. Medan jag skriver detta har jag tagit tid från mitt liv till att just sitta här och skriva, vad jag skulle gjort annars vet jag inte men nu valde jag att lägga några minuter här. Och jag tror att det är just det som är det viktiga, inte hur mycket tid man har utan vad man väljer att göra med den. Allt handlar om prioriteringar, allt handlar om att välja var vi lägger vår tid. Men hur vet man då vad man lägger all denna tid som vi ändå har? Vill vi lägga den på att pendla till jobb och skola flera timmar om dagen? För vissa kanske denna tid inte alls är bortkastad utan en tid då man helt får vara för sig själv, i sig själv, med sig själv. Med en bok eller med musik i öronen och reflektera över världen, dagens händelser eller bara få försvinna in i en fantasivärld för en stund. Var tar tiden vägen? Det sägs att ingenting försvinner, kanske är det så med tiden också. Allt vi gör lämnar ju trots allt spår det jag gör idag kan påverka människor en lång tid framöver. Medan tiden obönhörligen tickar på gör vi vad vi kan för att kämpa emot den, människor injicerar gift i kroppen för att förhindra att människor ska se på dem att tiden har tickat på även för dem. Vi är rädda för tiden men jag tycker att vi borde välkomna den och ta vara på den så gott vi kan så välkomna morgondagen och njut av den tid du har istället för att längta tillbaka till den tid som gått!

Körkort

Jo, det var ju så att jag nu ska försöka mig på det här med att ta körkort.
Jag tror att jag hade någon lagom naiv tanke om att "det här fixar jag lätt". Så kan man ju tänka innan man väl har börjat. Jag står i startgroparna, jag har gått på tre teorilektioner och övningskört ett par gånger. Men jag kan påstå att jag överskattade mig själv en aning. Det finns ett flertal detaljer att slipa på, i princip allt. Jag vet att man måste köra ganska många mil innan saker som växling och avläsning sitter men jag hade väl kanske drömt om att det skulle vara enklare att hålla koll på allt. Det ser ju så enkelt ut när mamma eller någon annan kör! Men då har ju mamma också haft sitt körkort i över 20 år. Många saker att tänka på när man kör finns de och ju mer jag läser och ju fler teorilektioner jag går på gör att jag bara blir mer nervös över den första körlektionen jag har inbokad. På tisdag gäller det. Känns sådär, just nu känner jag mig ganska lugn men när jag väl sätter mig bakom ratten i körskolans silvriga bil kommer jag nog svettas några nervösa droppar i armhålan vilket bara kommer göra att jag känner mig ytterligare lite stressad för vem vill sitta och lukta svett bredvid en okänd människa? Men den dagen den sorgen. Nu ska jag ge mig ut i skidspåret för första gången sedan sist (vilket var ca 11 månader sedan) och om jag överlever det så får jag ta tag i körlektionen då.

Kör försiktigt!

Bloggdags

Jaha, då hade jag också skaffat mig en blogg.
Känns både bra och dåligt, jag hade ju tänkt att jag inte skulle skriva och vika ut mitt innersta men min inneboende narcissist talade till mig och nu sitter jag här.
Eftersom jag är en person som andra så vill jag synas och höras och jag tycker ju självklart att jag har en massa intressanta tankar och idéer. Dessa kommer jag nu att dela med mig av oavsett om någon är intresserade av att läsa eller inte.
Mitt mål är att varje gång jag skriver dela med mig av tankar och funderingar om livet och världen runt omkring mig.
Narcissism är kanske ett ganska överdrivet ordval eftersom det inom den moderna psykologin står för "en mer eller mindre abnorm böjelse för självspegling." (Källa Wikipedia, vilket jag vet inte är den mest tillförlitliga källan men ibland kan den vara bra att ha) Men det är ju trots allt någon form av självkärlek och behovet av uppmärksamhet som gör att miljoner människor sätter sig vid tangenterna och vänder på sig ut och in för att de vill att resten av världen ska få ta del av just deras tankar (så även jag naturligtvis). Sedan har vi en alltför stor upplaga av bloggar där det enbart handlar skönhet, mode och smink. Jag antar att dessa bloggar irriterar mig extra mycket eftersom jag också vet att tiotusentals unga lättpåverkade tjejer och killar läser dessa varje dag och pressas allt hårdare att  se ut på ett visst sätt och att de måste ha vissa märken och kläder för att vara "rätt". Ja, jag vet att det finns hur många andra alternativa bloggar som helst med annat också men är de ens en tiondel så poppulära som modebloggarna? Nej, jag skulle inte tro det.
Ni kommer inte att se mig lägga ut bilder på "dagens outfit" eller tipsa om vilken ögonskugga som gäller i vår. Nej, jag vill dela med mig av andra tankar och känslor, om ingen vill läsa om dem så har jag i alla fall fått ur mig det jag vill ha sagt.


Jag får tacka för mig denna grå tisdagskväll, på återseende.