Våren gör sitt årliga intåg, trots detta kan man aldrig vara säker på att vintern inte är helt borta än. Det är fortfarande kallt på nätterna och det finns en överhängande risk för snöfall inom den närmsta veckan. Samtidigt som jag längtar efter sol, värme, knoppar som brister så är det ändå någonting som gör ont för "Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår längtan bindas i det frusna bitterbleka?"Ja, varför? Kanske därför att tiden går så fort, den rusar fram utan hänsyn för varken växt eller människa. Den fullkomligt vältrar sig fram över allt det som är jag, det som var jag och det jag kommer att bli. Tiden är, samtidigt som den inte är. Den är en uppfinning vilken jag ibland älskar, ibland hatar. Allt styrs av tid, i vilket förhållande några visare på en klocka står. Bing, bong, bing, bong. Så har ytterligare ett år gott, ytterligare dagar och timmar som passerat har lämnat oss, osynliga och ej återvinningsbara. Tid är ingenting du får tillbaka, du kan inte stoppa den i en kontainer och hoppas att det blir någonting bättre av den än det som varit. Kanske är det bara så att man måste inse att tiden ständigt är. Jag har sagt det förut och säger det igen, kanske bara för att påminna mig själv om att jag bör ta vara på den tid som är medan den är min att brukas.
Ticka på tills nästa gång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar