Min själ är trött,
mitt sinne och min hjärna orkar inte mer.
Jag behöver vila, inte för att kroppen måste,
men för min själ.
Jag vill vara på en plats där inga måsten finns,
en plats utan tider att passa,
räkningar att betala och personer att träffa.
Ju mer jag tänker på allt jag måste
desto mindre gör jag.
All min lust,
min ork,
min inspiration
försvinner.
Den dunstar bort,
likt dimman en fuktig morgon
när solen sakta värmer landskapet.
Skillnaden är bara att min dimma fryser till is.
Faller till marken
krossas,
i tusen små kristaller.
Det finns ingen sol
bara en lång
kall
vinter.
Årstiderna inom mig har utsatts för miljöförstöring.
Dom är inte pålitliga,
inte som förr.
Ena dagen skiner solen.
Själen plockar av sig sina tyngande lager,
lapar i sig av solljuset.
Plötsligt drar en kall vind förbi
det blir kallt igen
själen återgår till sitt frusna tillstånd.
Det kanske är dags för en sanering,
bor med alla orenheter,
allt som lortar ner och förstör.
Kanske
förhoppningsvis
är det inte för sent.
Det kanske går
rädda en frusen själ
som sakta smälter bort
i koldioxidens giftiga gaser....
Våren gör sitt årliga intåg, trots detta kan man aldrig vara säker på att vintern inte är helt borta än. Det är fortfarande kallt på nätterna och det finns en överhängande risk för snöfall inom den närmsta veckan. Samtidigt som jag längtar efter sol, värme, knoppar som brister så är det ändå någonting som gör ont för "Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår längtan bindas i det frusna bitterbleka?"
Ja, varför? Kanske därför att tiden går så fort, den rusar fram utan hänsyn för varken växt eller människa. Den fullkomligt vältrar sig fram över allt det som är jag, det som var jag och det jag kommer att bli. Tiden är, samtidigt som den inte är. Den är en uppfinning vilken jag ibland älskar, ibland hatar. Allt styrs av tid, i vilket förhållande några visare på en klocka står. Bing, bong, bing, bong. Så har ytterligare ett år gott, ytterligare dagar och timmar som passerat har lämnat oss, osynliga och ej återvinningsbara. Tid är ingenting du får tillbaka, du kan inte stoppa den i en kontainer och hoppas att det blir någonting bättre av den än det som varit. Kanske är det bara så att man måste inse att tiden ständigt är. Jag har sagt det förut och säger det igen, kanske bara för att påminna mig själv om att jag bör ta vara på den tid som är medan den är min att brukas.
Ticka på tills nästa gång!
