grubbel...

Som jag kanske nämnt tidigare är jag en person som grubblar, jag tänker, funderar, vrider och vänder på saker tills jag till slut inte vet varken ut eller in.
Jag har tittat på Sommarpratarna på SVT, ett mycket intressant program där kända människor som sommarpratat i Sveriges Radio träffas, äter lunch tillsammans, lyssnar på delar av varnadras sommarprat och sedan samtalarom detta eller annat som kommer upp genom sommarpraten.
Ikväll talades det en del om döden, och livet naturligtvis. Men jag fastnade för döden.
Samtidigt som jag fruktar döden känner jag en fashination inför densamma.
Döden är definitiv, döden är det enda vi kan vara säkra på här i livet.
Vi lever, vi andas, men förr eller senare kommer vi alla att dö.
Vad som väntar på andra sidan, eller inte väntar blir vi alla varse.
Finns det en hemmel och hur ser den i sådana fall ut?
Och om det finns en himmel finns det då också ett helvete?
Finns det någon rättvisa efter detta liv?
Rättvisa är någonting denna värld saknar så kommer det i slutändan jämna ut sig?
Varför ska vissa ha mer och andra mindre?
Varför ska vissa lida av hunger och nöd medan andra obefläckade av livets svårigheter glider fram?
Det finns så många frågor som inte har några svar.
Kanske är det just på grund av alla dessa frågor som religionen uppfanns.
Religion är någonting påhittat, en saga, en myt som vuxit till onormala proportioner.
Jag tror också, definitionen av min tro är svår att beskriva men jag tror.
Jag tror och jag känner.
Tro på det som gör dig stark men som inte kan skada andra.
Tro på det som får dig att må bra utan att andra ska lida för ditt välmående.
Tro på det som är gott, både för dig och dina medmänniskor.
Tro på kärlek, på att älska utan förpliktelse och skam.
Tro på livet och det som gör det värt att leva.
Tro på din egen förmåga och försök se andras styrkor.
Jag tror och jag vill att du tror med mig!