Vinden vänder

I en småstad, i en lägenhet på 19 kvadrat, i en sliten soffa från -95 sitter jag. Nyduschad med fuktigt hår och kliande skin sitter en 24-åring som funderar över sin  existens och tillvaron i största allmänhet. Denna årstid har en förmåga att torka ut mig, såväl utvändigt som invändigt. Våren väntar på att få göra sin entré samtidigt som vintern försöker behålla sitt grepp och i slagsmålet och virrvarret  som uppstår mellan de båda sitter jag. Det kliar i huden och det kliar i själen, jag vill bryta mig loss, jag vill se solen, få fräknar på näsan och ta på mig en kjol utan att förfrysa benen. Jag vill riva ner tapeterna i lägenheten och kasta tallrikar genom fönstret. Jag gör det inte, men det kliar i fingrarna, efter något nytt, något annat, något som inte är det här. En dag kommer vinden att vända, en dag är det min tur, en dag ska jag få testa mina vingar i det som kallas verkligheten. En dag, kanske inte idag, kanske inte imorgon, men en dag måste vinden vända och då ska jag vara redo!