En frusen själ

Min själ är trött,
mitt sinne och min hjärna orkar inte mer.
Jag behöver vila, inte för att kroppen måste,
men för min själ.
Jag vill vara på en plats där inga måsten finns,
en plats utan tider att passa,
räkningar att betala och personer att träffa.
Ju mer jag tänker på allt jag måste
desto mindre gör jag.
All min lust,
min ork,
min inspiration
försvinner.
Den dunstar bort,
likt dimman en fuktig morgon
när solen sakta värmer landskapet.
Skillnaden är bara att min dimma fryser till is.
Faller till marken
krossas,
i tusen små kristaller.
Det finns ingen sol
bara en lång
kall
vinter.
Årstiderna inom mig har utsatts för miljöförstöring.
Dom är inte pålitliga,
inte som förr.
Ena dagen skiner solen.
Själen plockar av sig sina tyngande lager,
lapar i sig av solljuset.
Plötsligt drar en kall vind förbi
det blir kallt igen
själen återgår till sitt frusna tillstånd.
Det kanske är dags för en sanering,
bor med alla orenheter,
allt som lortar ner och förstör.
Kanske
förhoppningsvis
är det inte för sent.
Det kanske går
rädda en frusen själ
som sakta smälter bort
i koldioxidens giftiga gaser....