Valborgsfirande i Smedjebacken

Joakim betraktar omgivningen, sjön Barken syns i bakgrunden.

Det var många på plats vid hembygdsgården i Smedjebacken.

Vacker skönsång vid brasan.

Största brasan jag sett...

...och det var mycket hett...

Joakim med brasan i bakgrunden.

Sedan var det dags för fyrverkerier...

...det smällde om...

...och om...

...och om...

...och om igen...

..el grande finale...

fotografen blev också fotad, nöjd med kvällen!

Jag hade en mycket trevlig kväll i Smedjebacken, kan starkt rekomendera att besöka denna majbrasa, det är bara att hoppas att det är lika trevligt nästa år!

Människan vs. naturen

Vädrets och naturens makt är så mycket större än människan. Naturen är det enda människan inte rår på, förutom när det gäller att förstöra den. För om det är någonting människan kan så är det att förstöra, att riva och rasera. Att hugga och gräva för att helt enligt sina egna egoistiska behov kunna skapa saker, saker som vi egentligen inte har något behov av för vår överlevnad.

Männsikan säger att det endast ska finnas ett visst antal av ett djur och så avlar vi sönder andra, detta också på grund av egoism. Vargen är ett omdebatterat djur, hur många vargar ska egentligen få finnas och när ska man bedriva skyddsjakt? Skyddsjakt är ju ett intressant ord i sammanhanget eftersom det är människan och hennes behov vi skyddar. Knappast vargens, vilken endast lever på sin instinkt och inte har haft turen, eller oturen att utvecklats som människan. Männsikan ser sig som gudar med rätt att bestämma inte bara över vissa landbitar men också över såväl djurliv som andra männsikor innom detta område. En del har tagit sitt förnuft tillfånga och vill ta tillvara på naturen, att djurarter ska få växa och klara sig utan människans inblandningn men det är svårt. Svårt för att människor alltid kommer se sig som mycket högre stående varelser än alla andra på vår planet. Svårt därför att människan sakta men säkert förstör hela den värld vi lever i.
Och svårt därför att det finns alldeles för många människor med olika åsikter vilket säkerligen skulle leda till konflikter och krig. Det är svårt att försöka rädda djuren och naturen men jag hoppas att fler vill försöka.

grubbel...

Som jag kanske nämnt tidigare är jag en person som grubblar, jag tänker, funderar, vrider och vänder på saker tills jag till slut inte vet varken ut eller in.
Jag har tittat på Sommarpratarna på SVT, ett mycket intressant program där kända människor som sommarpratat i Sveriges Radio träffas, äter lunch tillsammans, lyssnar på delar av varnadras sommarprat och sedan samtalarom detta eller annat som kommer upp genom sommarpraten.
Ikväll talades det en del om döden, och livet naturligtvis. Men jag fastnade för döden.
Samtidigt som jag fruktar döden känner jag en fashination inför densamma.
Döden är definitiv, döden är det enda vi kan vara säkra på här i livet.
Vi lever, vi andas, men förr eller senare kommer vi alla att dö.
Vad som väntar på andra sidan, eller inte väntar blir vi alla varse.
Finns det en hemmel och hur ser den i sådana fall ut?
Och om det finns en himmel finns det då också ett helvete?
Finns det någon rättvisa efter detta liv?
Rättvisa är någonting denna värld saknar så kommer det i slutändan jämna ut sig?
Varför ska vissa ha mer och andra mindre?
Varför ska vissa lida av hunger och nöd medan andra obefläckade av livets svårigheter glider fram?
Det finns så många frågor som inte har några svar.
Kanske är det just på grund av alla dessa frågor som religionen uppfanns.
Religion är någonting påhittat, en saga, en myt som vuxit till onormala proportioner.
Jag tror också, definitionen av min tro är svår att beskriva men jag tror.
Jag tror och jag känner.
Tro på det som gör dig stark men som inte kan skada andra.
Tro på det som får dig att må bra utan att andra ska lida för ditt välmående.
Tro på det som är gott, både för dig och dina medmänniskor.
Tro på kärlek, på att älska utan förpliktelse och skam.
Tro på livet och det som gör det värt att leva.
Tro på din egen förmåga och försök se andras styrkor.
Jag tror och jag vill att du tror med mig! 
   

det är vår men...

Jag vet att det är vår men jag hittade en mapp med vinterbilder jag tagit med min förra telefon (Sony Ericsson w660i). Mycket fina bilder hittade jag och detta är  ett axplock.

Detta är vintern när den är som bäst!

Frosten biter sig fast i träd och mark

Vintern när den är som vackrast

På promenad genom stan....

Skridskoåkning på sjön

Ludvika gammelgård i vinterskrud

Solen är på väg upp...

En frusen själ

Min själ är trött,
mitt sinne och min hjärna orkar inte mer.
Jag behöver vila, inte för att kroppen måste,
men för min själ.
Jag vill vara på en plats där inga måsten finns,
en plats utan tider att passa,
räkningar att betala och personer att träffa.
Ju mer jag tänker på allt jag måste
desto mindre gör jag.
All min lust,
min ork,
min inspiration
försvinner.
Den dunstar bort,
likt dimman en fuktig morgon
när solen sakta värmer landskapet.
Skillnaden är bara att min dimma fryser till is.
Faller till marken
krossas,
i tusen små kristaller.
Det finns ingen sol
bara en lång
kall
vinter.
Årstiderna inom mig har utsatts för miljöförstöring.
Dom är inte pålitliga,
inte som förr.
Ena dagen skiner solen.
Själen plockar av sig sina tyngande lager,
lapar i sig av solljuset.
Plötsligt drar en kall vind förbi
det blir kallt igen
själen återgår till sitt frusna tillstånd.
Det kanske är dags för en sanering,
bor med alla orenheter,
allt som lortar ner och förstör.
Kanske
förhoppningsvis
är det inte för sent.
Det kanske går
rädda en frusen själ
som sakta smälter bort
i koldioxidens giftiga gaser....

Knoppar som brister

Våren gör sitt årliga intåg, trots detta kan man aldrig vara säker på att vintern inte är helt borta än. Det är fortfarande kallt på nätterna och det finns en överhängande risk för snöfall inom den närmsta veckan. Samtidigt som jag längtar efter sol, värme, knoppar som brister så är det ändå någonting som gör ont för "Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår längtan bindas i det frusna bitterbleka?"


Ja, varför? Kanske därför att tiden går så fort, den rusar fram utan hänsyn för varken växt eller människa. Den fullkomligt vältrar sig fram över allt det som är jag, det som var jag och det jag kommer att bli. Tiden är, samtidigt som den inte är. Den är en uppfinning vilken jag ibland älskar, ibland hatar. Allt styrs av tid, i vilket förhållande några visare på en klocka står. Bing, bong, bing, bong. Så har ytterligare ett år gott, ytterligare dagar och timmar som passerat har lämnat oss, osynliga och ej återvinningsbara. Tid är ingenting du får tillbaka, du kan inte stoppa den i en kontainer och hoppas att det blir någonting bättre av den än det som varit. Kanske är det bara så att man måste inse att tiden ständigt är. Jag har sagt det förut och säger det igen, kanske bara för att påminna mig själv om att jag bör ta vara på den tid som är medan den är min att brukas.


Ticka på tills nästa gång!

Vinden vänder

I en småstad, i en lägenhet på 19 kvadrat, i en sliten soffa från -95 sitter jag. Nyduschad med fuktigt hår och kliande skin sitter en 24-åring som funderar över sin  existens och tillvaron i största allmänhet. Denna årstid har en förmåga att torka ut mig, såväl utvändigt som invändigt. Våren väntar på att få göra sin entré samtidigt som vintern försöker behålla sitt grepp och i slagsmålet och virrvarret  som uppstår mellan de båda sitter jag. Det kliar i huden och det kliar i själen, jag vill bryta mig loss, jag vill se solen, få fräknar på näsan och ta på mig en kjol utan att förfrysa benen. Jag vill riva ner tapeterna i lägenheten och kasta tallrikar genom fönstret. Jag gör det inte, men det kliar i fingrarna, efter något nytt, något annat, något som inte är det här. En dag kommer vinden att vända, en dag är det min tur, en dag ska jag få testa mina vingar i det som kallas verkligheten. En dag, kanske inte idag, kanske inte imorgon, men en dag måste vinden vända och då ska jag vara redo!