Människan vs. naturen

Vädrets och naturens makt är så mycket större än människan. Naturen är det enda människan inte rår på, förutom när det gäller att förstöra den. För om det är någonting människan kan så är det att förstöra, att riva och rasera. Att hugga och gräva för att helt enligt sina egna egoistiska behov kunna skapa saker, saker som vi egentligen inte har något behov av för vår överlevnad.

Männsikan säger att det endast ska finnas ett visst antal av ett djur och så avlar vi sönder andra, detta också på grund av egoism. Vargen är ett omdebatterat djur, hur många vargar ska egentligen få finnas och när ska man bedriva skyddsjakt? Skyddsjakt är ju ett intressant ord i sammanhanget eftersom det är människan och hennes behov vi skyddar. Knappast vargens, vilken endast lever på sin instinkt och inte har haft turen, eller oturen att utvecklats som människan. Männsikan ser sig som gudar med rätt att bestämma inte bara över vissa landbitar men också över såväl djurliv som andra männsikor innom detta område. En del har tagit sitt förnuft tillfånga och vill ta tillvara på naturen, att djurarter ska få växa och klara sig utan människans inblandningn men det är svårt. Svårt för att människor alltid kommer se sig som mycket högre stående varelser än alla andra på vår planet. Svårt därför att människan sakta men säkert förstör hela den värld vi lever i.
Och svårt därför att det finns alldeles för många människor med olika åsikter vilket säkerligen skulle leda till konflikter och krig. Det är svårt att försöka rädda djuren och naturen men jag hoppas att fler vill försöka.

grubbel...

Som jag kanske nämnt tidigare är jag en person som grubblar, jag tänker, funderar, vrider och vänder på saker tills jag till slut inte vet varken ut eller in.
Jag har tittat på Sommarpratarna på SVT, ett mycket intressant program där kända människor som sommarpratat i Sveriges Radio träffas, äter lunch tillsammans, lyssnar på delar av varnadras sommarprat och sedan samtalarom detta eller annat som kommer upp genom sommarpraten.
Ikväll talades det en del om döden, och livet naturligtvis. Men jag fastnade för döden.
Samtidigt som jag fruktar döden känner jag en fashination inför densamma.
Döden är definitiv, döden är det enda vi kan vara säkra på här i livet.
Vi lever, vi andas, men förr eller senare kommer vi alla att dö.
Vad som väntar på andra sidan, eller inte väntar blir vi alla varse.
Finns det en hemmel och hur ser den i sådana fall ut?
Och om det finns en himmel finns det då också ett helvete?
Finns det någon rättvisa efter detta liv?
Rättvisa är någonting denna värld saknar så kommer det i slutändan jämna ut sig?
Varför ska vissa ha mer och andra mindre?
Varför ska vissa lida av hunger och nöd medan andra obefläckade av livets svårigheter glider fram?
Det finns så många frågor som inte har några svar.
Kanske är det just på grund av alla dessa frågor som religionen uppfanns.
Religion är någonting påhittat, en saga, en myt som vuxit till onormala proportioner.
Jag tror också, definitionen av min tro är svår att beskriva men jag tror.
Jag tror och jag känner.
Tro på det som gör dig stark men som inte kan skada andra.
Tro på det som får dig att må bra utan att andra ska lida för ditt välmående.
Tro på det som är gott, både för dig och dina medmänniskor.
Tro på kärlek, på att älska utan förpliktelse och skam.
Tro på livet och det som gör det värt att leva.
Tro på din egen förmåga och försök se andras styrkor.
Jag tror och jag vill att du tror med mig! 
   

det är vår men...

Jag vet att det är vår men jag hittade en mapp med vinterbilder jag tagit med min förra telefon (Sony Ericsson w660i). Mycket fina bilder hittade jag och detta är  ett axplock.

Detta är vintern när den är som bäst!

Frosten biter sig fast i träd och mark

Vintern när den är som vackrast

På promenad genom stan....

Skridskoåkning på sjön

Ludvika gammelgård i vinterskrud

Solen är på väg upp...